Vill du läsa i Dagbokens Arkiv Klicka Här. Sön 991031 Blir väckt 8.30 av Peter, som är snäll nog att ge mig skjuts till stationen. Förutsatt att prinsar är trötta och mår ganska illa så mår jag som en prins! Upptäcker att jag återigen har glömt en resekudde, den här gången på Peters soffa.  Känner mig sådär lagom pigg och försöker ägna hemresan åt att sova. Denna uppgift blir mer eller mindre hopplös på grund av omgivningen. Platserna bakom mig befolkas av en mamma med dotter på runt 1 1/2 år. Dottern ägnar hela resan åt att gallskrika medan mamman visar en imponerande tolerans och förtjusning åt sin dotters röstresurser. Här har vi ett råämne som Anarkofeministkören skulle försöka tinga på min ära. För att lägga lök på laxen så var den fyrasätes-avdelning där jag satt i övrigt befolkad av en mamma med två barn: en son i nioårsålders och en dotter på cirka sex år. Sonen ägnade hela resan till att på gäll och bred östgötska gång på gång tala om hur illa han mådde och att han nog snart skulle spy. Dottern, som för övrigt skulle få Tjorven att framstå som en Belsen-fånge, tillbringade tågfärden med ett konstant sörplande av sitt eget dregel endast avbrutet av tjatande på godis och bullar. Mamman drog sitt strå till stacken genom att ränna runt och stuva om bagage så att det skulle vara optimalt mycket i vägen för alla andra utom för henne själv. Kombinera detta med att båda dessa solstrålar envetet klapprar ikapp med varsin sida av vårat gemansamma slagbord och att det lilla livet bakom gör en och annan paus i sin Diamanda Galas-liknande skrik-konsert med att spy upp gammal Findus-köttgryta-med-pasta-ringar.  Var och en av er kan säkert förstå att man inte behöver vara avogt inställt till barn för att drömma om tukt, förmaning, aga och en helårsprenumeration på "Guns and Ammo" i en sådan situation. ÄNTLIGEN anlände tåget till Stockholms central!  Efter att mamman kommenderat ut sin i mina ögon extremt äckliga avkomma tillika bagage så strategiskt att ingen jävel kom ut ur tåget lyckades jag till sist ta sats och spränga mig ut ur denna helvetets utpost på jorden. Till min glädje gick det ett pendeltåg till Södra Station tämligen direkt.  Hem, kasta in väskorna och ut igen för att möta upp Thomas och gå på Hovet, för att se ett tämligen lamt Bajen få pisk av Timrå med 3-4 inför allför glesa läktare. Man får hoppas att det börjar komma mer folk på hockeyn nu när fotbollen tagit slut. Sammanfattning: ett tålamodsprov till dag. Jag är stolt över min självbehärskning - för jag mördade faktiskt inte en enda människa på hela dagen...vad jag kan komma ihåg i alla fall!