Elton John och Supertramp är bäst!
Elon
- Tisdag, 11 Mars 2008, klockan 18:30:55 (CET)

Hej!

Här kommer en liten reserapport. Ser det kajko ut, eller är bilderna i konstig storlek så är det vårt fel. Det orkar vi inte ändra på för tillfället – ba’sånivet!



Vy:

Från våran frukostbalkong har vi denna utsikt.

Den Blå Mosken (Sültanahmet) ligger i fonden. Där var vi på bönestund, men Moreyskan fick inte gå ända in, haha. För Ollekarlsson var det dock lugna puckar. Var frukost domineras helt av kommandoführern till frukostkypare som messar upp det mesta samt en trut som inte är mycket större än en helt vanlig atombomb som agerar självutnämnd härskare över altanen. Här gäller det att inte mopsa sig på vår ära!





Arbete:

Här skulle alliansen få mental orgasm. ALLA arbetar. Dock utgörs ca 80% av arbetskraften av Turkiets vanligaste yrkesgrupp: Påtittaren.



För varje människa som, exempelvis, gräver upp en gata står minst fyra personer och tittar på. Då och då ser man faktiskt en och annan förtvivlad människa stå ensam med en spade i handen och se vilsen ut – kan ju fan inte gräva utan påtittare. I såna lägen blir inte mycket gjort.



Ett paradexempel på detta iakttog vi vid inmundigandet av en sedvanlig Efes-pilsner vid båthamnen när det blev stor kalabalik i ingången till restaurangen – totalt igenproppad med personal som vare sig visste vad dom skulle göra, var dom skulle göra det och varför.


Ett annat exempel var dagens lunch på nån lokal grillspetts-sylta. Hur åtta mäniskor kan vara fullt upptagna, tokstresade, slamrandes med tallrikar och gallskrikandes ordet till varandra för att serva fem personer, varav två bara sitter där för att dricka te är över gränsen till vad som går att förstå – men sågåretill i Istanbul gott folk!



Kulinarisk undervisning på Turkiska:

I matväg finns här precis allt man kan önska, såtillvida att allt man önskar än grillspett, kebab, grillspett eller ännu flera grillspett, Dessa finns dock i aldrig sinande tillgång. Överallt – och då menar vi precis överallt. Till detta serveras ekmek, franskbröd, vilket har fört med sig stora magar som just nu går under namnet ”vetebomberna”.


Detta är ingen överdrift gott folk. Till och med på McDonalds serveras ”köfteburger”.


Av alla tusentals restauranger som finns i Istanbul, ibland ett tiotal i varje kvarter, finns tammefan inte en enda som inte följer denna gastronomiska grundlag. Grillspett till förbannelse. Gott, men otroligt tröttsamt bara etter ett par dagar. Kan det va nåt? Grillspett någon? Franskbröd därtill kanske?

Eller hönökaka?



Istanbuls main attraction:

Glöm moskeerna, skit i Bosporen, vafan betyder skitsaker som Kemal Atatürk och vattenpipor. Möt Gürsel.



Mitt emot vårat normala hängställe arbetar detta sociala fenomen som inkastare. Det innebär att han ska övertala förbipasserande människor att av alla hundratusentals ställens som säljer grillspett är det just hans etablissemang man MÅSTE besöka. Gürsel har en väl inarbetad taktik: han koncentrerar sig med fördel på damer. Närmar sig dom, visar sin meny med grillspett och allt, pratar och gestikulerar, rycker sig själv i kragen, knäar så smått, försöker med milt våld dra dom in, ibland mindre milt. Gürsel lyckas tämligen sällan. När damerna går därifrån gör sig Gürsel alltid besväret att kolla in vederbörandes rumpor på ett väldigt grundligt sätt varpå han i dom flesta fall avslutar etappen med att dra ett knallhårt parti fickpingis med ett snett leende på läpparna. För oss har Gürsels uppenbarelse blivit den stora behållingen av Istanbulbesöket, och (tyvärr för Gürsel) eftersom vårat stamhak ligger mittemot hans grillspetts-nirvana betyder ju det att vi aldrig kan gå in och äta där – för då missar vi ju The Gürsel Show, och det kan man ju inte göra för alla grillspett i världen!


Bredvid Gürsel jobbar Tjockisen på ett annat hak.


Han ber i stort sett om ursäkt för sig själv bara han visar sig, och vår gissning är att han försöker jobba ihop till en ny tröja eftersom den gröna han haft hela veckan nu inte luktar så representativt – för att precisera det lite så kanske ni kan föreställa er en tröja som varit underlag för gruppsex, kalvande kossor, surströmmingspartaj och ett flertal stomioperationer, varpå tröjan marinerats i youghurt och hängt två veckor i julisol.

Den gången vi var där och åt (NEJ – kan inte rekommenderas) viskade han lite försynt ”Tomas Brolin” när vi beställde maten, och vi inser nu efter att ha beskådat även honom i en vecka att han helt uppenbarligen eftersträvar ALLT Tomas Brolin har, även efter fotbollskarriären.



Hamam.

Tidigt som satan går vi iväg till det lokala hamamet. Nåja, går och går - vi går vilse förstås. Det regnar och vi letar i kvarter efter kvarter utan en kotte. Dyker det upp en kotte (oftast i städoutfit) vågar vi inte fråga för då är hans motfråga ”vill ni ha ett grillspett?”.
Till slut hittar vi fram. Vi har valt ett ”mixed” hamam. Det är från typ 1500 kallt. Vi får en egen hytt där vi byter om.


Byta om och byta om. Moreyskan får lov att ha bikini. Johansson – nä.

Vi blir invisade i ett stenklätt rum med drygt 30 meter i takhöjd som har temperatur svinvarmt. Där ska vi ”chilla” i 40 minuter. I mitten finns en stor stenplatta under en kupol. Rummet är helt fantastiskt och i högtalarna strömmar flöjtmusik, men efter en stund blir det lite tråkigt.
Vi går runt som osaliga andar. Båda har en loj tanke på harem och vad man kan göra där, men i den här jävla värmen – vem fan orkar?!


Vi går runt i ringar, in i vrår och efter 40 minuter som känns som 40 år i öknen (ja, vi vet att det var judarna) dyker 2 små arabpojkar i 20-nåtårsåldern upp.


De knådar, tvålar in och geggar upp oss å det grövsta.
Eftersom man under tiden får ligga på en stenbänk (Süleyman The Magnificents) bänk närmare bestämt) så är vi bägge helt mörbultade, men det är ingenting mot den klapp och klangföreställning dessa grabbar lägger upp. Johansson håller på att svimma och Moreyskan sväljer halva bubbelbadet.


Efteråt blir vi inlindade i diverse tygstycken och invisad i vilorum.

Kunde vi vila? Nä, skulle inte tro det. Ollekarlsson var ju med.






Geografi:

Det måste erkännas att det känns ganska tungt att ta en promenad mellan europa och asien samtidigt som man betraktar folk som fiskar sardiner från bron. Sedan klämma en pilsner i asien betraktandes en hysteriskt skrikande (Gosha Gosha Gosha!!!) kringelförsäljare och sedan vara tillbaks i europa på tjugo minuter blankt.


Vare sig Johansson eller Moreyskan hade varit i asien förut, men med en guidande globetrotter i form av Ollekarlsson var vi i trygga händer.





Djur:

Katter finns det gott om. För Moreyskan, som är barnsligt förtjust i just dessa djur, är det ett paradis. Särskilt som man ser att de uppskattas och får den behandling de förtjänar. Här ser man inte en hungrig, ledsen, misshandlad katt. De är välkomna in i vilken affär som helst, de leker på restaurangerna och får äta resterna. De är tillitsfulla och kommer när man pratar med dem.


Häromdagen på vårt lokala hänghak dök det upp en katt som klättrat uppför trädet utanför till den andra våning vi satt på när Gürsel körde sin show mitt emot.



Vi öppnade fönstret och katten hoppade glatt in och lade sig i knät som om detta var det man bara kunde förvänta sig, helt naturligt. Att kattfan var där för at ta av daga den stackars ruvande duvan utanför fönstret vill inte Moreyskan tala om.

Vi såg även en apstackare i bur i en djuraffär i Üsküdar. Dumma djuraffärsägare!



Sightseeing:

Moskéer. Vi har ingen koll på vilka vi fotat – de ser tammejfan likadana ut alllihop. Men många finns det.



Språk:



Språket är konstigt. Vi fattar ingenting, men skojigt är det!



Souvenirer:

Allt finns överallt. Inte i så många versioner, men det som finns finns överallt.

Moreyskan vill ha en lampa. Den finns också överallt. Men till väldigt olika priser. Allt mellan 2000 kr och 700 konstigt nog, men i morgon ska vi till den stora basaren, och då hoppas hon på prutning (det gick också sådär).



Den stora basaren:

Där är ett liv och ett kiv. På en yta, inte mycket större än centrala Linköping, ligger typ tvåtusen affärer som säljer vattenpipor, lika många som säljer fezar, några fler som säljer mattor etc.


Egentligen hade hela jävla basarens utbud kunna klämmas in på en område stort som en normal Ica-butik – men varför göra det enkelt för sig?



Kulturell höjdpunkt:

Minaretsutroparnas DJ-clash mellan den Blå Mosken och den närmast oss, vad den nu heter, Dom ligger någon kilometer ifrån varandra och för ett jävla liv båda två, dock aldrig samtidigt. Här kan man snacka om att broderligt dela på det audiofila utrymmet. Till max!



Frågestund:

Om man i en stad där varannan butik enbart säljer turkisk konfekt ALDRIG sett någon köpa denna vara. Är man då blind eller har inte den där regeln med tillgång och efterfrågan nått europas ände?



Efterrätter:

Dessa har dock testats en sen kväll då Johansson och Morey gick in i en av de lokala tårtbutikerna och broderligt delade på inte mindre än tre bakverk i storleken prinsesstårta.

Kan rekommenderas!


Dessutom borde vi anställas att göra detta oftare då vi drog in nya kunder som imponerades av vår entusiasm för själva ätandet.



Kollektivtrafik.

Spårbagnen går föredömligt ofta och det kostar lika mycket vart man än åker. Dryga 7 spänn. Beat that, Connex!



Hotellet.

Ligger mycket bra till, mitt i Sultanahmet, men rummen har planerats av en blind.

Man måste ha minst OS-brons i limbo för att ta sig förbi toalettstolen och in i duschen. När (om) man väl lyckats med detta gäller det att i tid upptäcka att varmvattnet är där det skyltas med kallvatten och tvärtom. Dessutom hänger duschen nere vid knäna.



Miljötänk:

Alla som dricker vatten ur flaska i Sverige bör genast flytta till Istanbul. Här har man nämligen full anledning att göra detta. Simbassäng är bara förnamnet. Även flaskvattnet lämnar i ärlighetens namn en del att önska, men så är ju flaskvatten per definition…




Haregott!

Moreyskan, Johansson & Ollekarlsson

Årets Göteborgare är Korad!






För er som undrar över att en Trollhättebo kan bli årets göteborgare så säger reglerna följande:

Man skall vara född i Göteborg ... eller någon annanstans.